Jag har i min verksamhet studerat och forskat i flera ämnen centrala för den skogsfinska kulturen – de skogsfinska släktnamnen, migrationsprocessen och Carl Axel Gottlunds verksamhet.
Den skogsfinska kulturens bakgrund
Under perioden 1570-1660 koloniserades de stora barrskogsområdena i mellersta Skandinavien av skogsfinnar från det inre av Finland. Dessa var främst savolaxare som tillhörde den östfinska kultursfären. De hade med sig sin speciella kultur och en annorlunda odlingsteknik. De bosatte sig i områden som kom att kallas finnskogar, finnmarker eller finnbygder. Den skogsfinska kulturen levde länge kvar i många områden, där vardagspråket var den egna finska dialekten och de traditionstyngda släktnamnen ännu användes.
De skogsfinska släktnamnen
Identifiering av släktnamnen utgör en viktig del av grundforskningen om den skogsfinska migrationen och bosättningen i Skandinavien. I östra Finland var det sedan tidig medeltid brukligt att använda särskilda släktnamn. Dessa hade troligen uppstått i Savolax och Karelen under 1200-talet. Släktnamnens ursprung kan sannolikt knytas till system för markanvändning och erämarksbruk och pekar på familje- och klantillhörighet. I Sverige och Norge var det finska släktnamnsbruket främst muntligt. Det var mera ovanligt att släktnamnen nedtecknades i de kamerala källorna. De skogsfinska släktnamnen ger möjlighet att följa och identifiera gruppen skogsfinnar också i Skandinavien.
Carl Axel Gottlund
Carl Axel Gottlund föddes i februari 1796 i Forsby bruksförsamling i Finland som son till prästen Matthias Gottlund och hans hustru Ulrika Sophia. Han växte upp i en dåtida medelklass där hans far och senare en släkting lärde honom att läsa och skriva. Familjen flyttade så småningom till nuvarande Juva församling i Savolax. Där var vardagsspråket bland allmänheten finska, något den unge Carl Axel lärde sig snabbt. År 1814 började han studera vid Åbo Akademi, men bytte senare till Uppsala universitet dit han anlände undersommaren 1816. Här kom han att möta många personer som skulle influera hans tankar, bland annat Erik Gustaf Geijer och P. D. A. Atterbom som var frontfigurer i den moderna romantikrörelsen.
Det var under denna tid, närmare bestämt på våren 1817, som Gottlund recenserade den tyske Friedrich Rühs´ publikation Finland och dess invånare. Gottlund valde, efter en kort studie bland sina finska kamrater, att undersöka författarens påståenden genom att företa en resa från Uppsala till Hälsingland, Dalarna, Västmanland och östra Värmland. På resan möttes han av människor av vilka flera förnekade sitt finska ursprung, men avslöjade sin härkomst efter att Gottlund börjat tala finska med dem. Hans resa bestod av många upplevelser och en dokumentation, helt i tiden för den nationalromantiska andan. Gottlund hade sedan unga år fört dagbok och denna vana trogen, skrev han nu en detaljerad och omfattande reseberättelse. När han återkom till Uppsala på höstkanten1817, avslutade han sin recension av Rühs´ bok. Han hade nu fått ett intresse som skulle följa honom resten av hans liv och lägga grunden till delar av källorna till finnkulturen, så som vi känner dem idag.
De följande åren växlades Gottlunds forskning och studier med resor till hemlandet. Han kom tillbaka till finnskogarna år 1821 och besökte då Värmland och östra Norge. Under denna resa kom han att försöka samla den finska befolkningen till en enhet, genom bildandet av en finskspråkig social organisation med skolor, kyrkor och administration.
Gottlunds arbete med de skogsfinska släktnamnen
Det var särskilt i finnskogarna i nordvästra Värmland och i östra Norge som Gottlunds arbete skulle komma att ta sig mera konkreta former. Genom kontakter med socknarnas präster fick Gottlund tillfälle att låna församlingarnas husförhörslängder. Som ett led i sitt arbete nedtecknade han finnarnas släktnamn i dessa för att dokumentera den finska befolkningen och för att underlätta för kommande generationers finnättlingar. Han säger med sina egna ord, i samband med lånet av Östmarks husförhörslängder:
Likväl sa jag rent ut lite förr än jag gick, att jag skulle taga hans kyrkböcker hem med mig till mitt kvarter och där (om det ej vore honom emot) inteckna deras familjenamn som jag kände. Att det kunde vara artigt i en framtid att se, vilka släkter här funnits då intet annat spår av dem vore övrigt, än blott minnet som en saga gick i bygden, m.m. grannlåter, som jag inflätade. …… Avsikten därmed var att jag ville att finnarna skulle i skrift få upptaga sina gamla släktnamn, och ämnade anmäla denna sak åt biskopen.
Petitionen 1823 – en gedigen dokumentation över finnskogarna
Resultatet av dessa tankar blev en omfattande dokumentation av skogsfinnarna i både Sverige och Norge. Detta material användes som underlag för ett förslag, en petition, som Gottlund författade. Denna syftade till bildandet av ett finskt härad på båda sidor av den nuvarande svensk-norska gränsen. Petitionen beskrev även den skogsfinska befolkningens historia, utbredning och förhållande och lämnades in till den svenske monarken, Carl XIV Johan, den 3 maj 1823. Det blev den värmländske landshövdingen och tidigare militären Johan af Wingård som fick ta sig an ärendet på remiss. Wingård var sedan tidigare positiv till Gottlunds arbete och hade varit behjälplig under våren 1823, men ändrade nu åsikt kring dennes arbete. Vi vet idag att flera präster och bruksägare var emot Gottlunds idéer och petitionen föll följaktligen i riksdagen samma år. Året 1826 bestämdes dock att det skulle byggas kapellkyrkor i vad som idag är Norra och Södra Finnskoga, likaså skulle religiösa skrifter inköpas.
Släktnamnsförteckningen
Som en del av underlaget till petitionen fanns förteckningen över familjenamnen. Den beskriver i detalj de finska släkternas historia och utspridning i de svenska och norska finnskogarna. Förteckningen är en sammanställning av den kunskap Gottlund samlade på sina resor. Beskrivningen nämner ortnamn och bosättningar från Ockelbo finnmark i öster till de västra finnskogarna i Norge, från Karlanda finnskog i söder till Stödes och Torps finnbygder i norr.
Niclas Persson Tenhuinen 